Regissörens ord om "Tidlösa sånger för vår tid"

Egentligen visste jag inte vad jag gav mig in på. Jag visste bara att de hette Opstakel. Att de var en duo som skrivit en sorts moderna protestsånger. Eller ja, tidlösa. Projektet lät spännande, sångerna lät bra. De hade en idé om att hålla en konsert i Uppsala, kanske kunde musiken varvas med andra uppträdanden. Uppläsningar? Sketcher? Elin Hilläng och Daniel Östersjö som jag arbetat med tidigare skulle medverka. Var jag intresserad av att sitta med i någon sorts regiroll för att se över helheten?

Så sågs vi. Då halva Opstakel (Helene Götberg) bor tvärs över landet stod det tidigt klart att det var Anna Linander, Daniel, Elin och jag som skulle träffas i inledningsskedet. Men vad skulle vi göra? De enda riktlinjer vi hade senhösten 2025 var uppdelningen att Elin spelade teater och de andra två musik. Det tog tre minuter så var den arbetsfördelningen uppluckrad. Där stod vi, utan något annat än ambitionen att ta det vi berättar på allvar och ha roligt medan vi gör det. Så började vi kasta ur oss idéer. 

Kunde FNs deklaration för de mänskliga rättigheterna vara underlag för en scen? Vad går det att få ut av Aisopos fabel om den gamle mannen och hans åsna? Vad händer när människors utsatthet blir underhållning på bästa sändningstid eller om din inhyrda glädjekonsulent börjar gråta?

Det krävs en lyhördhet för varandras fantasi och en tilltro till gruppen för att en så improvisatorisk process ska fungera. Det tycker jag verkligen att vi hade. Jag är van vid att allt i kreativa förlopp tar mycket längre tid än man både hoppas och tror. Här gick det fort. Den stora utmaningen var att få ihop ett flöde. Från början hängde knappast scenerna samman mycket mer än att det mesta hade en samhällskritisk udd och på något sätt kunde knyta an till de sju Opstakelsånger som valts ut för konserten. Under en avslutande repperiod tillsammans med Helene formades en sorts dramaturgi och vi landade i den här föreställningen som hade premiär på Sprakateatern 14 mars.

Om det finns någon skillnad mellan den som gör politisk teater, eller för den delen går i ett demonstrationståg, för femtio år sedan jämfört med idag tror jag inte att den består i graden av engagemang eller politisk medvetenhet. Jag tror den består i graden av hopp. Kanske är det ett nostalgiskt filter och brist på perspektiv. Jag var trots allt inte född 1976. Men det tycks mig som om många som delade ut flygblad eller sjöng en protestsång då verkligen trodde sig vara i färd med att medverka i en kollektiv förändringsprocess som inom kort skulle göra världen till en bättre plats. Idag tror man att det är kört. Visst vill man skrika ut sin ångest och vanmakt tillsammans med andra och visa att detta inte sker i mitt namn. Visst hoppas den som skriver under en namninsamling mot miljöförstöringar, krig, nedskärningar att nu, nu gör vi skillnad!

Men tror vi?

Om det pessimistiska motståndet är symptomatiskt för vår tid, om vi är bättre på att peka på vad som är fel än vad vi kan göra åt det så är det en ödesfråga för en hel generation som måste få sin framtid, men först och främst sin framtidstro tillbaka. Svaren på hur det ska gå till kan ni inte förvänta er bara för att ni går till Sprakateatern 13 juni och ser Tidlösa sånger för vår tid.

Men trots det, varje gång föreställningen närmar sig sitt slut, när jag hör Elin lägga kraft bakom slutorden i Jenny Wrangborgs fina "Vi är här nu" känner jag någonstans mellan hjärtat och magen att det här ska vi väl ändå kunna fixa tillsammans?

Det ska vi väl?

Text: Manne Hedén, regissör av "Tidlösa sånger för vår tid"